Hur berättar man något med kroppen som uttrycksmedel så att andra förstår?
När Jakobstadsbördiga Carl Knif dansar på Kabelfabrikens innergård i Helsingfors är det många nyfikna som stannar upp och följer hans dansberättelse.
Han har gjort sig känd som en av Finlands mest framstående samtida koreografer med internationella framgångar inom dansvärlden.
Nyligen fick han motta Svenska kulturfondens tvååriga arbetsstipendium. Nu tilldelas han Svenska folkskolans vänners stora kulturpris på 15 000 euro.
– Det känns fantastiskt fint. Jag är hedrad, säger han när vi träffas vid Dansens Hus i Helsingfors.
I prismotiveringen nämns bland annat att Carl Knif har gjort danskonsten mer tillgänglig också för en bredare allmänhet.
– Det har varit en av mina ambitioner. Trots att utgångspunkten är mina egna upplevelser, strävar jag efter att göra det möjligt för publiken att förstå och tolka verket på olika sätt.
I tider när allting kan mätas tenderar framgång ofta handla om kvantitativa framgångar. Kan man både försöka kalkylera vad en stor massa vill ha och samtidigt behålla sin egen röst?
– Jag vill att en stor publik ska kunna förstå och ta till sig mina verk, utan att kompromissa med grundbudskapet, som ibland ställer krav.
Budskapet behöver vara både brett och lättillgängligt, särskilt i vår tid där det är viktigt att kunna enas kring något gemensamt, menar Knif.
– Jag tror att konsten har stor potential att förena människor. Det är inte bara nischade eller specifika uttryck som ska betraktas som sann konst. Olika tema och koncept tävlar inte med varandra.
Gemensamt kulturarv för att väcka bilder
Samtida dans kan ibland uppfattas som svåråtkomlig, särskilt när den saknar narrativ eller ord. Historiskt sett har samtida dans pendlat mellan ren rörelse och att integrera andra konstformer.
Carl Knif brukar inkludera talat språk och utgår ofta från litterära verk i sina koreografier.
Hans tolkningar av Frank Kafkas Förvandlingen, August Strindbergs Ett drömspel och Thomas Manns Döden i Venedig, men också hans soloverk I adress you om 1980-talets aidspanik, är exempel på hur han kombinerar dans med berättande element.
Klassiker är en del av vårt gemensamma kulturarv, och även om alla inte har Strindberg eller Kafka, väcker de bilder och tankar.
– Det här gör det lättare för publiken att ta till sig föreställningar, eftersom de redan väcker intresse och igenkänning, säger Knif.
Vi har tappat kontakten till kroppen
Som dansare ser Carl Knif ändå dansen som sitt primära kommunikationsmedel. Koreografin och rörelsen tar vid där orden tar slut, rörelsen och kroppen är det exaktaste redskapet att uttrycka saker, förklarar han.
Som små barn har de flesta av oss dansat, men många tappar i och med en socialisering bort kontakten till kroppen och rörelsen.
Knivs arbete har också en djupare dimension i tider där tekniken riskerar att frånkoppla oss från vår kroppsliga och känslomässiga medvetenhet.
– Vi har tappat kontakten till vår egen fysik och leken i vår kropp. Samtidigt blir vi allt mer distanserade från våra egna känslor och tappar förmågan att läsa andra och agera empatiskt.
För att dansen ska nå ny publik och komma ur marginalen, behöver vi uppmuntra varandra att hitta dansen inom oss själva, fortsätter han.
Då söker vi oss naturligt till föreställningar som behandlar ämnen genom dansens uttrycksformer. Det blir en helhetsupplevelse, tror Carl Knif.
När jag första gången intervjuade Knif för HBL för tolv år sedan fick han sia om framtiden tio år senare. Då svarade han: ”Jag får turnera, får skapa nya verk också för andra kompanier och dansar fortfarande själv.”
– Visst kan jag säga att min dröm har gått i uppfyllelse, svarar han nu.
Trots att han är tacksam och stolt över sin egen situation är han oroad för kulturens situation i samhället och alla stora nedskärningar som drabbar fältet.
– Jag upplever att vi lever i en kulturfientlig tid präglad av nedskärningar, vilket drabbar i synnerhet fria grupper.
Om han får sia tio år framåt, tror och hoppas han att det vi nu vittnar om blir en kortvarig fas och att kulturklimatet snart blir mer positivt.
– Det blir bra för att kulturen och konsten är en så grundläggande del av vår mänsklighet. Vi behöver skapa och vi behöver liksom berätta berättelser och vi behöver samlas.
Frank Johansson får bildningspris
Svenska Folkskolans vänner delar också ut andra pris.
Folkbildningspriset på 15 000 euro går till Frank Johansson som är verksamhetsledare på Amnesty Internationals finländska sektion.
Han får priset för sin betydelsefulla och outtröttliga insats som förkämpe för mänskliga rättigheter och samhällsdebattör, där han har nyanserat debatter och efterlyst konkreta insatser.
Hans arbete, präglat av tro på jämlikhet och solidaritet, har även omfattat klimatfrågor med kunskap och precision, vilket breddar hans insatser för en globalt hållbar framtid.
Envishet och långsiktighet hjälper Frank Johansson att orka. En annan drivkraft är tanken på vilken värld vi lämnar efter oss till våra barn och barnbarn.
”Vi håller på att se hur den rättsbaserade ordningen som sakteligen byggts upp efter andra världskriget smulas sönder. Om vi inte gör något nu, så är det slutet på en era. Om mina barnbarn frågar mig om tjugo år vad som hände, så vill jag kunna säga att jag gjorde allt jag kunde”, säger han i ett pressmeddelande.